Kungen kunde alltid lita på sina husdjur

Sveriges enväldiga kungar var ensamma. Förutom sina hustrur och närmaste släktingar hade de inga att anförtro sig åt eller ofta ens lita på. Kanske var det därför deras husdjur blev så viktiga.

Text: Göran Svedberg

Förmiddag den 6 november 1632. Platsen är den lilla orten Lützen i norra Tyskland. Kung Gustav II Adolf spanar mot fienden, den kejserliga armén under befäl av fältmarskalken Albrecht von Wallenstein och någonstans, på väg mot platsen, också generalen Gottfried zu Pappenheim i spetsen för enheter ur det kejserliga kavalleriet.

Det är inte lätt att se vad som sker, dimman är tät och blandas med brandrök från staden Lützen som Wallenstein tänt eld på. Men så, vid 11-tiden, lättar plötsligt dimman och den svensk-tyska hären sätter sig i rörelse, ivrig att avgöra innan Pappenheim hinner fram med förstärkningar till den kejserliga sidan.

Den svenske kungen är som alltid i första ledet, i spetsen för Smålands ryttare. Han är lätt att känna igen i sin älghudsjacka. Den bär han eftersom sviterna av två tidigare skottskador gjort att han inte kan bära en tyngre rustning. Hästen han sitter på är en favorit, Streiff, namngiven efter den man som sålde den till kungen. Streiff är en livhäst, en som bara kungen får rida. Den är en oldenburgare, det finaste man kan få fatt i vid den här tiden. Priset var 1000 riksdaler, vilket motsvarade 20 årslöner för en enkel hantverkare och tio gånger mer än vad en vanlig stridshäst kostade. Den är snabb och vältränad för strid, något som förmodligen bidrog till att kungen stupade.

När Gustav Adolf drar i väg i spetsen för det småländska rytteriet hänger inte de andra arméhästarna med, även kungens livvakter kommer på efterkälken. I dimman och stridens förvirring blir kungen skjuten med fyra skott; i armen, ryggen, lungan och till sist i tinningen. Även Streiff skottskadas, men överlever striden. Året efter dog Streiff dock, och hans skinn skickades till Stockholm där det blev uppstoppat och finns än i dag i slottets livrustkammare tillsammans med bland annat de kläder som kungen bar när han stupade.

En uppstoppad häst

Gustav II Adolfs häst Streiff finns ännu att beskåda i uppstoppat skick.

 

För Karl X Gustav var det precis tvärtom. Hans häst blev räddningen och det i ett mycket utsatt läge. Scenen är Lilla Bält mellan Jylland och den danska ön Fyn och tidpunkten lördagen den 30 januari 1658. Kungen har efter en del tvekan bestämt sig för att försöka nå fienden i Köpenhamn genom en riskfylld marsch över havsisarna mellan öarna. Inte för inte var hans motto ”Man må hasardera allt”. 4 000 man kavalleri leder tåget över Lilla Bält och den knakande isen. Karl X Gustav åker släde den första biten, men när de närmar sig Fyn och kan se det danska kavalleriet som väntar på dem kliver han ur släden och stiger istället upp på sin häst. Några sekunder senare brakar släden genom isen och tar med sig såväl draghästar som kuskar. I den fortsätta marschen över Stora Bält och till Köpenhamn håller sig kungen på hästryggen.

Till skillnad från de andra krigarkungarna vet vi inte namnet på hans favorithäst, om han hade någon. Kungen finns avbildad på två ryttarstatyer i Sverige, en utanför Nordiska museet i Stockholm och en på Stortorget i Malmö. Man utgå från att hästarna var så kallade klippare, en inhemsk, stark och snabb ras. Klippare var ganska små, inte större än ett arabiskt fullblod eller en D-ponny.

Karl X Gustav var också en vän av hundar. Liksom de flesta jägare utvecklade han en nära relation med sina jakthundar, något som ibland retade en del.

”Prinsen tager sig ingen annan sysselsättning före än att smeka sina hundar och spela kort”, klagar en medlem av hovet.

Innan han blev kung tillbringade Karl Gustav mycket tid i krigstjänst utomlands. Då matade den blivande drottning Kristina hundarna. Sonen Karl XI lär ha varit en riktig hästkarl och var också den kung som på allvar gjorde kavalleriet till ett segervapen. Han finslipade den taktik som uppfunnits redan av Gustav II Adolf med anfall i tät formering, stigbygel vid stigbygel och med värjan som främsta vapen.

Karl XI såg också över beståndet av hästar där varje beriden soldat i den nya krigsorganisationen indelningsverket skulle ha tillgång till två hästar. Dessa skulle inte vara arbetshästar, men ridas med jämna mellanrum. Till skillnad från sin far behövde Karl XI inte ge sig utomlands för att pröva krafterna i ett krig, det kom till honom när danskarna invaderade Skåne. Invasionen slutade med ett av de blodigaste slagen någonsin i Norden, det vid Lund den 4 december 1676 när cirka 70 procent av soldaterna på båda sidor stupade.
Segern blev svensk efter en stundtals kaotisk strid där den 21-årige kungen vid ett tillfälle råkade förirra sig in på fel sida, vilket han upptäckte sedan han förgäves försökte förmå en dansk trumslagare ge order om anfall. Han red två olika hästar i samband med krigshandlingarna, Tott och Brilliant, den senare en gåva från den franske kungen Ludvig XIV. Brilliant stupade i slaget. Den store favoriten bland hästarna fick dock vara kvar i Stockholm, den vite hingsten Kortom. Den påstods ha blivit hela 30 år, något som betvivlas av nutida hästfolk. I stallet fanns också livhästarna Favourite, Sultan, Den Blå tigern och Den lille Engländaren.

Karl XI såg också till att få sina älskade djur avbildade. Det skedde med hjälp av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl. Ehrenstrahl målade inte enbart kungens hästar, utan även hans hundar. Där fanns Gallas, Fortun och Fairfax men framför allt Turck. Turck var en hetshund, en sort som knappt finns kvar längre, i alla fall inte i Sverige. Den var stor, av dansk ras, vit med bruna fläckar, och på en känd målning försedd med ett blått halsband med förgyllda beslag och bokstäverna C.R.S. Han var en hund som inte enbart jagade upp villebråd och ställde dem i väntan på att jägaren skulle dyka upp med sin bössa – om det behövdes dödade han själv bytet.

En oljemålning av en vit hund
Den ståtlige Turck var en av Karl XI:s favorithundar. Han var en tuff hetshund av dansk typ.

 


Den av krigarkungarnas djur vi är mest bekanta med är Karl XII:s. Sålunda har hans häst Brandklipparen fått ge namn åt en roman, en dikt och en spårvagn i Lund. Han var snudd på lika berömd som sin ägare. Han var alltså en klippare, förmodligen mörkbrun eller rödaktig av namnet att döma. Enligt en uppgift dog han under vistelsen i Osmanska riket dit han förstås följt det som var kvar av den svenska hären efter nederlaget vid Poltava.

I den andra versionen kom han med hem och följde Karl XII ända till dennes död innan han pensionerades i Engsö slott i Västmanland. Där blev han skrämd när en stallknekt hängde sig i hans bås. Brandklipparen flydde i panik, ut ur byggnaden, rätt in i en mur där han dog. Det var 1740 och han skulle därmed vara över 40 år. En minnessten visar platsen där olyckan inträffade.

Skalden Carl Snoilsky tillägnade Brandklipparen en dikt på 45 verser där han berättar hingstens liv från tiden när han bar prinsen Karl på sin rygg fram till slutet och sin långa resa genom Europa:

"Brandklipparen frågade ej: varthän?
Och ännu mindre: varför?
Men travade friskt bland snön i Ukrän
Som på sin äng vid Kungsör."

En gammal oljemålning föreställande en häst

Brandklipparen, Karl XII:s berömda häst.

 

Att Karl XII också hade en hund som hette Pompe känner nog många till. Den blev också misstänkt långlivad. Förklaringen är den här gången tämligen säker – det fanns tre Pompe, alla av rasen stövare och alla högt älskade av husse. Den förste Pompe tillhörde Karls ungdom och dog redan 1699, när den nyblivne kungen bara var 17 år. En minnessten över den förste Pompe finns i Karlbergs slottspark i Stockholm. Pompe nr 2 följde kungen under hans irrfärder genom Polen och Ryssland tills han stupade i samband med belägringen av polska Torun 1703. Han var den ende, såvitt man vet, som delade säng med Karl XII. Något som fick poeten Israel Holmström att brista ut i följande dikt:

"Pompe Kungens trogne dräng
Sov var natt i Herrens säng,
Sen av år och resor trötter
Led han av vid Kungens fötter.
Mången stolt och fager Mö
Önskade som Pompe Leva
Tusend hjältar eftersträva
Att få så som Pompe dö"

Dödsfallet fick också kungen själv att fatta pennan. I ett brev hem till sin syster, prinsessan Hedvig Sofia, skrev han:

"Jag måste ock berätta henne, att min äldste rescamrat hafve jagh härom dagen måst mista, som är Pompe, Favorits gamble contrapart, som afton lade sig frisk och måron lågh dödh i min Sängh."

Den tredje Pompe stupade i Ungern under den vilda ritten från Turkiet till svenska Pommern 1714.

Publicerat