Hennes arior fick alla att tappa andan

Text: Petter Karlsson

Hon hade en röst som förvandlade henne från bondtös till grevinna. Men Kristina Nilsson kunde också åka skridskor och skjuta björnar. I år skulle den småländska superstjärnan ha fyllt 175 år.

Hon var sådan fena på skridskor att kejsare Napoleon brukade vandra bort till Boulogneskogen och tjuvtitta när hon ritade åttor i isen.

Fast ”Stina i Backen” drog vanligtvis publik på annat sätt. Sommaren 1857 sprang hon ihop med buktalaren Kalle Kruse på Ljungby marknad. ”Ska vi inte slå oss ihop?” sa han.

”Visst” sa hon och så uppstod ett att de där mötena som ibland förmår förändra både historien och en människas liv.

En buktalare och en trettonårig sångfågel kan tyckas som en något udda konstellation. Men speciellt Kalle Kruse vann på samarbetet. Hans lilla fynd var nämligen ingen vanlig smålandstös.

Hemma i torpet Lövhult, utanför Växjö, hade hon tidigt retat sin mamma Stina-Kajsa genom att påpeka att hon minsann inte tänkte bli någon kökspiga. Skulle hon hjälpa till hemma, så var det med ”karlagöra” som att plöja åkrar och hägna gärsgårdar i sällskap med pappa Jonas. Fast allra helst ville hon sjunga och spela fiol.

Skinnet tycks ha varit tjockt på näsan från första stund. Fem år gammal sjöng pojkflickan Kristina Jonasdotter - som hon då hette - in sina första silverskillingar på gästgivargården i Gottåsa. När hon klev upp stolen och öppnade sin mun, tystade fylleskrålet.

”Mitt i de höga spritångorna stod de tysta och liksom rädda att gå miste om vad hon kunde prestera” som en levnadstecknare skrev och gav samtidigt en bild av flickans eländiga hemförhållanden:

”Låt oss titta in i det nilssonska tjället på Backen. Människor och djur blandas i det usla kyffet, där barn, får och getter hungriga sträcker halsen mot grytan som står och kokar på järnspisen. Barnen är klädda i trasor.”

Men småflickor – oavsett om de är urfattiga - som ränner runt och sjunger och spelar fiol bland halvpackade karlar? Nej, det tyckte vissa var lite sorgligt.

En av dem var den musikaliske apotekaren Sven Edvin Berg, som när ”Stina i Backen ”för tredje året i rad kom till Ljungby marknad, såg till att locka dit sin vän, häradshövdingen Fredrik Tornerhielm.

Historien säger att denne inte ens brydde sig om att titta upp från lunchtallriken, när flickan klev fram till hans bord och klämde i med:

”Näcken han spelar på böljan blå
ljuvt är att höra därpå
Havets små älvor i ringdans gå
och böljorna dansa också”

I samma ögonblick som den lilla Kristina tog första tonen, släppte dock häradshövdingen skeden i pur förvåning och utbrast:

”Vilken röst!”



Två år senare hade han lotsat henne - via sångpedagogen Adelaide Valerius och mecenaten och vinhandlaren Rudolf Koch - upp på de större estraderna. Debuten skedde 19 maj 1859 på Frimurarlogen i Göteborg och Handelstidningens utsände skrev lyriskt:

"Här uppträdde för första gången offentligen ett fruntimmer, m:lle Christina Nilsson, hvilkens vackra röst ådragit henne en musiklärarinnas uppmärksamhet, vård och handledning i afsigt att af den unga, femtonåriga flickan ännu en svensk sångerska ska danas."

Samma år konfirmerades hon av Växjös domprost, den store nykterhetskämpen Peter Wieselgren. Det är okänt vad han tyckte om den unga flickans bakgrund som krogsångerska, men utan tvekan hade marknadslivet hade format en tjej som inte var rädd för vare sig fyllskallar eller gudsmän.

Ett år senare for hon blott 16 år gammal till Paris. Fyra år senare debuterade hon i Giuseppe Verdis opera ”La Traviata” - och förbluffade alla med att uppträda som en fullfjädrad artist, samtidigt som hon tycktes vara helt utan divalater eller manér.
När Kristina Nilsson - eller Christina eller Christine som hon ofta kom att heta - senare i sitt liv skulle kliva in i de finare salongerna, iklädd juveler och senaste modet, kunde hon både dra ett grovkornigt skämt, munhuggas med karlarna och lägga av ett rungande gapskratt.

På besök hos ryske tsaren sköt hon själv en björn som hon lät stoppa upp, förse med silverbricka mellan ramarna och frakta runt mellan sina många lyxkåkar.

Förste maken blev en fransk bankir som lyckades slösa bort hela sin förmögenhet och hamna på dårhus. De andre en spansk adelsman som så förfördes av hennes röst att han förvandlade henne till ”grevinnan de Casa Miranda”.

Eller ”grevinnan som kasar nerför verandan” som Växjöborna smeksamt kallade henne, när hon omsider återvände hem med tre miljoner kronor i bagaget från en karriär som saknade motstycke.

För Kristina Nilsson var Håkan Hellström innan ens Håkan Hellströms farfar var påtänkt, ja, även sin tids Zlatan om man ser till fansens dyrkan och hängivenhet. Hon orsakade dessutom en av de där tragiska trängselolyckorna man annars bara upplevt på rockfestivaler och fotbollsarenor.

23 september 1885 befann sig den svenska världsartisten på Grand Hotel i Stockholm. Till aftonen hade hon utlovat gratissång från balkongen - utan att inse att det skulle komma närmare 30 000 åhörare. När folkmassan pressades in i en närliggande byggarbetsplats, omkom närmare 20 personer.

Kristina Nilsson tog mycket illa vid sig och anordnade insamlingar för offren. Samma goda hjärta visade hon när det blev missväxt i Småland och hon själv gick runt med tiggarbössan i pausen på en välgörenhetskonsert hon arrangerat i Paris.

Till sina egna föräldrar köpte hon tillbaka barndomshemmet Sjöabol, kallat Snugge. Nyfikna barn lät hon komma in i sin trädgård i Villa Vik och äta krusbär och lyssna till när hon övade på pianot.

Samtidigt var hon noga med att alltid vara propert klädd. Klänningarna var senaste modet från Paris, inte sällan kompletterade med en slips runt halsen.

Om denna makalösa kvinna kan även tilläggas att hon sedan sin död 1922 vilar i eget mausoleum i Växjö, förekommer i Leo Tolstojs roman ”Anna Karenina” och sägs vara förebild för hjältinnan i ”Fantomen på Operan”.
Bara en sådan sak.

Välkommen!

Välkommen till Svenska Öden & Äventyr som är en tidning från Hemmets Journal, fylld av gripande och inspirerande människoöden från förr!

Publicerat