Kolonin - både nytta och nöje

Text: Ingrid Wikholm
Foto: Ingrid Wikholm

I Landskrona finns landets enda kolonimuseum med stuga från 1903. Som museum är det oslagbart mysigt. Här slår man sig ner i bersån med kaffekorgen och tittar in i den lilla stugan som ser likadan ut som för över hundra år sedan när familjen Rothoff skötte det hela.

Under hela 1900-talet har svenska stadsbor cyklat eller promenerat till sina kolonilotter för att odla grönsaker, bär och frukt. Kolonikulturen har alltid varit en blandning av nytta och nöje. Den förknippas ibland med krav på krattade gångar och ogräsfria lotter, men ger också många trevliga stunder med kaffekoppen under äppelträdet, umgänge med kolonigrannarna och kanske krocketspel med barnen på den pyttelilla gräsmattan.

Idag odlas inte samma mängder potatis som förr och nu har grillfesterna dragit in i koloniområdena. Fortfarande är kolonin en tillflykt för alla som bor i lägenhet och som längtar efter utomhusliv och växtlighet.  Många kolonister flyttar ut till sin lilla stuga när vattnet sätts på i maj och stannar tills det stängs av framåt hösten. Idag är det inte på grund av trångboddhet som kolonisterna lämnar sina lägenheter för att bo i sina små hus på en grönskande plätt, det är längtan efter att odla och slippa lägenhetens instängdhet.  

I Landskrona finns landets enda kolonimuseum och där saknas inget av det som hör en typisk koloni till: välklippta buxbomshäckar, välansade gångar, grönsaksland och blomsterrabatter. Kolonisterna har alltid förenat nytta med nöje.

Anton och Hilma Rothoff med sönerna utanför siun kolonistuga. En plats för både avkoppling och livsnödvändig odling.

Detta är oslagbart Sveriges mysigaste museum. Medan man dricker kaffe och mumsar på en bulle i bersån kan man skänka en tanke till familjen Rothoff.

Herr Rothoff var verkmästare och köpte sin kolonilott 1903.  Han började omedelbart bygga en kolonistuga, delar av den byggde han hemma på vinden. Den gröna stugan med snickarglädje bestod från början av endast ett litet rum där familjen kunde övernatta. I takt med att familjen växte blev stugan större och fick veranda, kök, källare och ett andra rum – allt i miniformat.

Här bodde makarna Rothoff med sina söner varje sommar i flera månader. Hur de fick plats är en gåta. Det fanns ingen elektricitet utan man använde gas för matlagning och lampor. I trädgården odlades grönsaker, rotfrukter, kryddgrönt, frukt och bär. Ett år plockade familjen 120 liter röda vinbär. Det räckte till många burkar sylt och många flaskor saft. I koloniträdgården fanns en bikupa i samma byggstil som kolonistugan, grön med snickarglädje.

I många år var potatislandet det absolut största och viktigaste. Den hemodlade potatisen räckte till fem- sex personer hela vintern, detta vid en tid då man ännu inte visste vad couscous eller pasta var utan man dagligen åt potatis.

På 1940-talet tog sönerna över kolonin och när tiderna blev bättre på 50-talet blev grönsakslanden allt mindre och blomsterrabatterna allt större.  En period hade bröderna 212 rosenplantor på kolonilotten. De skötte väl om sin stuga och målade den vart tredje år. 

De sista i familjen som tog hand om kolonin var sonen Sture och hans fru Svea. De höll kolonin i gott skick fram till 1983, då de blev för gamla för att fortsätta. 

När Landskrona Kulturnämnd köpte lotten med stugan 1993 hade trädgården hunnit växa igen. Idag prunkar den på nytt och har blivit ett populärt utflyktsmål.

Bättre odla än sitta på krogen

En av de stora koloniivrarna vid förra sekelskiftet var Anna Lindhagen. Hon hade sett kolonier i Danmark och brann för uppgiften att starta koloniområden i Sverige. Hon ansåg att ”En rå och självisk natur kan förfinas och bliva hjälpsam under inflytandet av det som växer och är beroende av hans omvårdnad.”

Visst hade hon rätt, bättre att odla både ätbart och till lyst än att sitta på krogen.

Under första och andra världskriget var det brist på mat och koloniträdgårdarna blev livsnödvändiga. I Stockholm skördade koloniodlarna 870 000 kg potatis år 1917. Jonsereds fabriker utanför Göteborg anlade kolonier för att arbetarna inte skulle emigrera till Amerika. Området finns kvar och kallas fortfarande för "Amerika".

 

I många år var det potatislanden som var det viktigaste i kolonierna. Men man odlade också lök, morötter, rödbetor och andra rotfrukter.

Bärbuskar som vinbär, krusbär och hallon har alltid varit populära. Jordgubbar och smultron planterades ofta som kantväxter och var viktiga vitamintillskott.  Några rabarberplantor hörde också till.

På vissa kolonier fanns tidigt äppelträd, plommonträd, päronträd och fläder. Kryddväxter som dill och persilja har sedan länge haft ett eget hörn på lotten. 

Andra grönsaker som odlas är tomater, gurka, rädisor, sallad, ärtor och bönor.

Rabatterna med blommor har fått breda ut sig allt mer, precis som gräsmattorna. Rosor har alltid varit en favorit bland kolonisterna. Men också pioner, jasmin och hortensia.  De ståtliga gladiolusarna som det aldrig finns någon riktigt bra vas till är en flerårig växt som trivs bra i kolonimiljö.

Efter andra världskriget höjdes levnadsstandarden. Allt fler familjer skaffade bil och hade annat för sig än att odla potatis.

Idag har intresset för koloniodling ökat på nytt, nu vill stadsborna odla giftfritt och närodlat.

Dagens kolonister är inte längre kärnfamiljer som odlar av nödvändighet. Nu är det många ensamstående trädgårdsintresserade kvinnor i femtioårsåldern som har gång- eller cykelavstånd till sin kolonilott från bostaden. Många av kolonisterna är invandrare som odlar specialiteter från sina hemländer.

Idag finns 42 000 kolonister runt om i landet och i Stockholm är väntetiden på koloni med stuga cirka tjugo år. Från början var kolonin en nödvändighet för att få mat på bordet och fylla på vinterförråden. Idag odlas det mest av lust, men hos många kolonister minskar gräsmattorna i omfång för landen med giftfritt odlade grönsaker.