Vacker och solbrun – eller ska man hellre vara blek?

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Foto: Historisk Bildbyrå, Bearbetningar Björn Söderberg, Notisa bildarkiv.

Få saker har förändrats genom tiderna som vilken nyans på skinnet som anses vara vackrast. För något decennium sedan var det ju mer solbränd, desto bättre, men med larmen om hudcancer har idealet bleknat. Men inte blivit så blek som på 1800-talet.

Förr i tiden var det inte ovanligt att man valde sin äktenskapspartner efter rang och plånbok. Hade man tur så infann sig kärleken så småningom. Först och främst gällde det att skaffa sig social trygghet i en värld som saknade de flesta av nutidens sociala skyddsnät och förmåner.

Det fanns rådgivningslitteratur i ämnet och i dessa luntor kunde läsas att ett gott parti var en flicka med hemgift och arv att hoppas på. För männen gällde det att lämna passionen därhän och låta förnuftet råda. För kvinnans del ansågs det vara förmånligt att få en make med titel och anor. "Välj aldrig en hustru behäftad med sjukdom" manades det rådgivningsböckerna. "Sjukdom lägger förmögenheter i ruiner. Ohälsans tärda blekhet skall inte förväxlas med den sköna vithet som vittnar om god uppfostran och kultiverat leverne." Man signalerade helt enkelt att man tillhörde en burgen samhällsklass genom att akta sig för att bli solbränd.

Man begav sig trots detta gärna till badstränder och kurorter för att umgås. Men man passade sig noga för att bli solbränd. Om man var välbärgad och inte måste kroppsarbeta för sitt uppehälle ville man minsann visa detta.

De vita marmorstatyerna från antikens Grekland och gamla Rom var skönhetsidealet för 1700-talets ädlingar.

Badstranden var näst teatern den bästa platsen att visa upp sig och skaffa sig nya bekanta. På badstranden fanns också alltid någonting att vila ögonen på. Unga äventyrare och äventyrerskor som lögade sig i vågorna utan att låta sig besväras av etikettsregler. Solbrännan fick de på köpet vilket inte tycktes bekymra dem.

Läkarexpertisen förundrades över att de unga flickorna från de kroppsarbetande klasserna tycktes trivas väl med simsport. De verkade dessutom bli friska av sitt badande ute i den friska luften. Förvånande var också att de på intet sätt var sedeslösa. De blev käcka och väl "klädda" av solens brynande värma. Läkarna drog allmänt slutsatsen att vistelse i naturen var hälsosam för de flesta, om den åtnjöts i de rätta portionerna och under de rätta förutsättningarna.

Den fruktade sjukdomen tuberkulos som var ett svårt gissel under hela 1800-talet och under början av 1900-talet förorsakade inte sällan uttalad blekhet hos de sjuka. Den nobla vitheten som tidigare varit ett adelsmärke blev därmed misstänkliggjord. De som behandlades vid sanatorier fick vanligen tillbringa flera timmar om dagen ute i friska luften vilket ingick i behandlingen. De som blev friskare och som kunde återvända hem var vid hemkomsten mera solbrynta än bleka.

1960-talets innovation var att man kunde spraya sig brun.

Med tiden ändrades uppfattningarna beträffande fördelar och nackdelar med blekheten och solbrännan. I läkarböcker och i tidningarnas rådgivningsspalter varnades fortfarande för överdrifter. "Man bör akta sig för alltför mycket utsätta sig för solljuset - Ty övermått skadar alltid sundheten. Detta faktum åskådliggöres av huru läderartad och påfrestad huden bliver hos de som återkommande utsättas för solens brännande hetta."

När ledighet och semestrar blev mera allmänt förekommande var sol och bad också något som allmänheten kunde njuta av. Solbrännan blev ett bevis på att man hade avlönat arbete och hade råd att ta semester. Detta blev ännu mera påtagligt när semesterveckorna blev flera och kommunikationerna gjorde det möjligt att resa utomlands. Svenskarna reste helst till solen och värmen. Solbrännan kom snart att ersätta den nobla vitheten som statussymbol.