Hon avslöjade miss­förhållanden bland samhällets svagaste

Text: Petter Karlsson
Foto: TT Bild

Hon låtsades vara en vanlig piga. I själva verket samlade Ester Blenda Nordström stoff till en artikelserie som skulle chocka Sverige. Möt en kvinnlig reporter som var före sin tid på alla vis.

Att ”wallraffa” är som bekant ­detsamma som undersökande journalistik under falsk ­identitet. Men i Sverige borde det ­kanske snarare heta att ”nordströmma”?

Långt innan tysken Gunther Wallraff blev världsberömd grävande reporter, hade nämligen en svensk kvinna banat vägen.

Den artikelserie som publicerades i Svenska Dagbladet hösten 1914 borde ­rimligtvis ha hamnat i skuggan av det ­första världskrigets utbrott, men gjorde istället Ester Blenda Nordström till ­kändis.

Älskad av läsarna, som både rös och njöt av skildringarna av ohyra, slakt och logdans.

Hatad av storbonden som inte ont anande släppt den falska pigan innanför sin tröskel. (Att hans gård kallades ”­Taninge” i tidningen spelade ingen roll. Halva Sörmland visste snart att det i ­själva verket handlade om Jogersta, strax väster om Nyköping. Klen tröst blev att bondens svarsbok, ”Ett pennskaft bland pigor”, också blev en försäljningssuccé.)

Ester BlendaEster Blenda Nordström, journalist och författare, skapade stor debatt och blev småfolkets hjälte sedan hon avslöjat missförhållandena som drabbade lantbrukets pigor. 

För Ester Blenda Nordström skrev det ingen annan tidigare skrivit.

Som yngsta barnet till en nyrik Stockholmsfabrikör var hon van vid dåtidens jetsetliv. Nu hade hon för en månad bytt finklänningen mot förklädet. Sin signatur ”Bansai” tog hon efter de japanska ­jubelropen som hon hört som sport­reporter vid OS två år tidigare. Med lika spetsig som känslig penna skildrade hon arbetsdagar som varade från halv fem på morgonen till nio på kvällen. 

Om tjänstefolket som delade utdragssoffor.

Om vägglössen som bet blodiga sår.

Om bondungarna som skulle agas.

Om månadslönen som i dagens ­penningvärde motsvarade 700 kronor. 

Om underkläder som byttes varannan vecka och lakan var tredje månad.

Om söndagarnas ”sovmorgnar” som innebar att man fick ligga och dra sig ända till sju...

Inte minst skildringen av kollegan Anna utgör ett stycke klassisk journalistik. Jäntan är trög, tjock och okunnig, och har aldrig sett en tandborste – men hon äger ett hjärta av guld och en inre glädje som Ester Blenda Nordström beundrar. 

På lördagarna går de tillsammans på dans med traktens drängar. Det visar sig vara högtidsstunder även för en storstadsbrud. Som barn hade lilla Ester Blenda tillbringat somrarna på farfars gård i småländska Ränte, sydväst om Ljungby; åkt hölass och mjölkat kor. Nu återupplever hon samma enkla och oskuldsfulla liv.

Ester Blenda

Det är också därför hon senare far norrut, den här gången för att dela samernas villkor. Resultatet blir boken ”­Kåtornas folk” där hon hyllar ren­skötarnas gästfrihet:

”Det är inte tal om vad för slags ras du har, vad för sorts folk du tillhör – ingen frågar dig, ingen kan kanske ditt språk ens. Men vem du än är, vad ditt ärende är, när du kommer, om det så är mitt på ­dagen eller mitt i natten, alltid blir du mottagen som en furste. Alltid får du det bästa, alltid rikligt, alltid räcks det dig med vänliga ord och glada blickar – och du ska aldrig känna att du ställer till ­besvär.”

Ester Blenda

Efter en månad vandrar hon över fjället för att få sova i en vanlig säng blott en natt. Det blir en hård kulturkrock. På järnvägshotellet tas hon för äkta same, hånas, bespottas och körs på dörren.

Men sådan är Ester Blenda Nordströms lott i livet. Hon har valt att fri­villigt lämna sin samhällsklass för en ­annan, slita, svälta och trakasseras. Snart är hon på väg till Amerika med ångbåt, givetvis i tredje klass, och möts av gränsvakternas godtycke på Ellis Island.

Hon tjuvåker över prärien i gods­finkor, liftar med bilar vars karosser hjälpligt hålls ihop av ett snöre och ­möter landsmän som både lyckats och misslyckats ”over there”. 

Speciellt slås hon av kvinnans friare roll. På gatorna ser hon så kallade ”­flappers”; moderna fruntimmer med fria sinnen och korta kjolar. Några av dem har svart skinn; dem finner hon hotfulla, vulgära eller löjeväckande. Ester Blenda Nordström vill vara toleransens apostel, men hon är ännu inte redo för att vita blandas med svarta.

Ester Blenda

Att vänta på att få hjälp av en man var Ester Blenda helt främmande. Behövde bilen servas gjorde hon det själv.

Däremot tyder mycket på att hon var före sin tid i sin syn på sexualiteten. 1925 reser hon till Kamtjatka i sällskap med insektsforskaren och köksmästarsonen René Malaise. På papperet är de ett gift par. Men äktenskapet tycks bara ha varit en täckmantel gentemot myndigheterna. Väl hemkomna igen efter fem år (!) i vildmarken skiljer de sig som vänner. Mellan raderna i Ester Blenda Nordströms anteckningar anar man att hon i själva verket alltid dragits till kvinnor.

Ester Blenda

Under några år var Ester ­Blenda gift med René Malais som var med under hennes tid på Kamtjatkahalvön. Mycket tyder att äktenskapet bara var ett praktiskt arrangemang.

Hon far till norra Finland och organiserar nödhjälp. Hon lär sig köra både ­motorcykel och hundspann. Hon åker spårvagn iförd hattnål för att kunna skildra vad som händer när man trotsar det nyinförda ”hattnålsförbudet”. Hon blir en duktig fotograf. Hon skriver flickböcker om Ann-Mari Lindelöf, som bär starka drag av henne själv. Hon går en lantbrukskurs och arrenderar ett småbruk i Sörmland. 

Ständigt på språng, alltså. Ständigt ­villig att utmana sig själv och sina läsare.

Ester Blenda

Men rastlösheten har en baksida. ­Redan på 20-talet tycker vännerna att Ester Blenda Nordström dricker lite för mycket. På 30-talet är hon en fullfjädrad alko­holist. 

Sista åren blir olyckliga. 1938 drabbas hon av ett slaganfall som delvis förändrar hennes personlighet. Hon tvingas sluta skriva, ge upp jordbruket och flytta till­baka till Stockholm. Av en pigg, nyfiken och medkännande skribent har blivit en vassögd, egocentrisk misantrop. Mot sin vilja sätts hon under broderns förmyndarskap.

1948 dör Ester Blenda Nordström blott 57 år gammal; sjuk, bitter, omyndig­förklarad, utfattig och i stort sett bortglömd av allmänheten.

Men hennes böcker är fortfarande små mästerverk.

Artikeln är hämtad från Svenska öden & äventyr, Nr 2/2016