Hjälten från Hjärtum hjälpte folk fly från DDR

Många medborgare ville lämna diktaturens Öst-Tyskland. Svensken Carl-Gustaf Svingel sträckte ut en hjälpande hand från vilohemmet Haus Victoria i Västberlin. Han var föreståndare, men mycket mer i det fördolda.

Text: Torbjörn Österholm
Foto: Oscar Swartz

Carl-Gustaf Samuelsson (1916–1995) växte upp på barnhem i Hjärtum, Bohuslän. Mamma Alma var piga och kunde inte ta hand om honom, pappan okänd. Carl-Gustaf, som senare i livet bytte efternamn till Svingel, stack tidigt ut som en socialt begåvad parvel. Han charmade omgivningen med vårdat uppträdande och visade talang som imitatör, bland annat av kung Gustaf V. Svingel påstod hela livet att kungen var hans pappa. Det finns förvisso ett antal kopplingar mellan honom och kungafamiljen men inget bevis för kungligt faderskap.

Barn sitter runt ett bord.

KUNGARYKTE. Carl-Gustaf, längst fram till vänster, lämnades till barnhemmet i Hjärtum när han var två år gammal. I kyrkböckerna står ”Fader okänd”, men det ryktades att det var kung Gustaf V som var pappan. Foto: Hjärtums hembygdsförening.

Carl-Gustaf fick jobb som dräng i hembygden, men ryggen höll inte för de tunga sysslorna. Han skickades till Vanföreanstalten i Göteborg för att lära till skräddare där. Föreståndaren Anna Vogel upptäckte emellertid att ynglingen hade en fin sångröst och uppmuntrade honom att söka till Musikhögskolan i Stockholm.

Det gör Svingel också så småningom, men han faller bort i inträdesprovet. En annan sökande vid samma tillfälle gick det bättre för, Birgit Nilsson!

Sångarkarriären blir aldrig av, men i efterkrigstidens fattiga och sönderbombade Tyskland hittar Svingel sin livsuppgift. År 1952 är han på resa i Hamburg och får bland annat möta gamla och sjuka som lever under eländiga förhållanden.

Carl-Gustaf Svingel sjunger.

SÅNGAREN. Det blev ingen operakarriär för Carl-Gustaf Svingel, men musiken var alltid viktig för honom. Under en utflykt hos vännerna i Västerfärnebo sjunger han Land, du välsignade ut över Gärsjön. Foto: Margareta Claesson Heljeberg, privat.

Svingel engagerar sig i Lutherska världsförbundet som köper ett hus, Haus Victoria, i Västberlin. Där blir han föreståndare och öppnar 1959 ett vilohem
för behövande, framför allt för äldre människor från öst.

Vilohemmet blir efter bygget av Berlinmuren 1961 en bas för mycket mer, berättar frilansjournalisten Ingrid Thörnqvist i sin färska bok Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin (Ekerlids förlag). Hon arbetade med boken i två och ett halvt år och målar en bred bild av Svingel och hans samtid, framför allt kalla krigets delade Berlin. Där åkte Svingel över gränsen med böcker och medicin i en sportbil med förfalskade diplomatskyltar. Men något formellt uppdrag från Sverige hade han inte.

– Jag hörde talas om Svingel redan under min tid som utrikeskorrespondent för SVT i Berlin och intervjuade honom för Aktuellt 1994, berättar Ingrid Thörnqvist. Jag ville ta med läsaren på den utmanande resan att söka sanningen bakom alla rykten.

En startpunkt i boken är Haus Victorias fylliga gästböcker, där det vimlar av personliga hälsningar från toppolitiker som Willy Brandt och Herbert Wehner. Ett annat tungt namn är Wolfgang Vogel (ej släkt med Anna Vogel på Vanföreanstalten i Göteborg), en uppburen advokat i ÖstTyskland som hade en nyckelroll när VästTyskland i en unik människohandel köpte frihet i väst för 33 000 politiska fångar i DDR. De tre möttes i hemliga möten i Haus Victoria – huset var neutral mark där de alltid kunde lita på Svingels diskretion. Den var en del av hans förmåga att knyta kontakter med nyckelpersoner.

Haus Viktoria.

HUSET. Carl-Gustaf Svingels vilohem för äldre – Haus Victoria – blev en viktig neutral mötesplats för makthavare från öst och väst. Foto: Kreuger, Victoriaförsamlingens bildarkiv.

Ett exempel på frigivning är tävlingscyklisten Harry Seidel, som grävde tunnlar under muren för att smuggla ut folk ur DDR. Han greps och dömdes till livstids fängelse, men efter tre år får han besök av Vogel. Det står klart att VästTyskland vill köpa honom fri för 130 000 kronor.

– Svingel var god vän med den västtyske ministern Herbert Wehner. Därför hade han möjlighet att engagera sig för människor som satt fängslade i öst, berättar Harry Seidel i Ingrid Thörnqvists bok.

Hur det närmare gick till vet ingen. Typiskt för Svingel som föredrog att arbeta i det fördolda, som den undflyende Röda nejlikan i Leslie Howards filmgestalt från 1934.

Ett annat fall är Gerd och Karin Blümel. Strax innan Gerd lyckades fly till väst hade han träffat Karin och blivit förälskad. De skriver brev och hon vill också lämna DDR. Gerd kontaktar Svingel och en dag ringer telefonen hos Karin. Hon uppmanas att bege sig till en viss plats. Där väntar Svingel och de kör till
Vogel, som ordnar med utresetillståndet. Kärleksparet kan återförenas. Karin får jobb i Haus Victoria och där håller Gerd och Karin sitt bröllop.

Svartvitt foto av brudpar.

ÅTERFÖRENADE. Efter flykten från DDR kunde Karin och Gerd Blümel gifta sig och flytta till Köln i dåvarande Västtyskland. Carl-Gustaf Svingel ordnade utresetillståndet och även bröllops-festen. Foto: Privat

I gästböckerna från Haus Victoria hittade Ingrid Thörnqvist hälsningar från olika personer med namnet Sommerlath och kopplingar finns mellan Svingel och den svenska drottningen. Till hans begravning kom kransar från kungaparet och familjen Sommerlath.

Författaren Ingrid Thörnqvist grävde fram nya uppgifter om drottningens östtyska gren av familjen. Det handlar om en skenförlovning och om drottningens syssling, Cornelia Grude, som har en funktionshindrad son, Alexander. Han fick dålig vård i DDR och de kunde fly till väst. Svingel var inblandad i ärendet och drottningen berättar i boken hur hon hjälpte till med att skicka gåstolar och pedagogiska leksaker till Alexander via sin far.

Carl-Gustaf Svingel tillsammans med kronprinsessan Victoria och drottning Silvia.

BELÖNAD. Carl-Gustaf Svingel fick en kungamedalj för sina insatser under Berlinmurens tid. I den nya boken berättar drottningen för första gången offentligt om sin östtyska familj. Bilden är från 1991 i Svenska kyrkan i Berlin, då även kronprinsessan Victoria var med. Foto: Imma Svingel, privat

Drottningen har egna, påtagliga erfarenheter av diktaturen. Vid en resa som ung till sin farbror Ernst, teologiprofessor i Leipzig och övervakad av säkerhetstjänsten Stasi, tvingades Silvia lämna ifrån sig alla presenter och böcker hon hade med sig.

Varje dag under besöket fick hon anmäla sig hos polisen och hon var rädd för att hennes farbror skulle gripas för sin kritiska hållning till kommunisterna. Det är inte konstigt att drottning Silvia blev lycklig när måndagsdemonstrationerna i just Leipzig ledde fram till murens fall 1989.

– Drottningen är en riktig storyteller, säger Ingrid Thörnqvist som träffade henne fem gånger för samtal om släktingarna i DDR. Det är första gången som drottningen offentligt berättar om detta ämne.

– Jag respekterar hennes engagerande mantra för att hjälpa: ”Man kan
om man vill, man måste om man har möjlighet.” Det har hon gemensamt med Svingel, säger Ingrid Thörnqvist.

Carl-Gustaf Svingel och Imma "Mummi" Grossman.

GIFTE SIG. ”Mummi” var husmor och ryggraden i Haus Victoria och arbetade tätt och engagerat tillsammans med Carl-Gustaf Svingel. De gifte sig på ålderns höst av praktiska skäl. Foto: Imma Svingel, privat

Någon direkt kontakt med honom i fråga om att hjälpa släktingar att fly varken kan eller vill drottningen bekräfta. Men hon träffade honom i en privat audiens varje år när han besökte Slottskyrkans adventskonsert i Stockholm. Silvia är också medveten om Svingels humanitära insatser. En ”grå spindel”
i ett nätverk, säger drottningen.

Haus Victoria såldes 1985 och Carl-Gustaf Svingels livsverk gick mot sitt slut. År 1991 gifte han sig på ålderns höst med Imma ”Mummi” Grossmann, som länge varit husmor och viktigaste medarbetare i Haus Victoria. 

Publicerat