100-årige Gottfried är säker: Det är aldrig försent att lära sig grekiska

– Jag har utbildat mig i 32 år, arbetat med undervisning i 33 och varit pensionerad ännu längre, berättar Gottfried Grunewald. Det är bara delvis sant, det där med pensioneringen. Efter en första yrkeskarriär tog Gottfried ett nytt avstamp och blev översättare. – Att hantera en dator lärde jag mig vid 95, säger han.

När Gottfried Grunewald var 70 år gammal tog livet en ny vändning. Han började översätta lyrik från grekiska och latin. Det höll han på med i trettio år. En av förutsättningarna för att hinna med två normala yrkesliv under sin livstid är förstås ett långt liv.  Gottfried är en mycket vital hundraåring.

– När jag gick i andra ring ställdes frågan om någon ville studera klassisk grekiska. Det krävdes fem elever men vi var bara tre som räckte upp handen. Då tänkte jag att då får jag väl läsa grekiska när jag blir pensionerad. Under alla år som lärare läste jag mest pedagogik och facklitteratur som hade med arbetet att göra. Nu har jag tagit igen det med råge.

Så fort Gottfried gått i pension började han på universitetet i Lund där han studerade klassiska språk.

– Det man känner mest för, det roligaste i livet, det ska man göra till sin hobby, säger Gottfried. För mig är det musiken. Att lära och lära ut är det näst bästa jag vet. Därför valde jag att forska om och undervisa i språk.

I hans barndomshem talades det tyska och utanför hemmets väggar var det svenska, så han blev tidigt tvåspråkig. Som lärare undervisade han i tyska och engelska.

Gottfried föddes i Oskarström. Pappan som var tysk textilingenjör sökte och fick arbete vid Jutefabriken. Där utvecklade han linneproduktionen i många år. Båda föräldrarna var mycket engagerade i den kristna rörelsen herrnhutismen.  Gottfrieds farfar var på sin tid missionär i Nicaragua i över tjugofem år. När Gottfrieds far blev förtidspensionerad lämnade även han hemmet för att ge sig ut och missionera i tio år. Gottfrieds pappa blev 69 år gammal och hans mamma 93.

Gottfried föddes som andra barnet och fick med tiden ytterligare tre syskon. Alla barnen föddes hemma.

Barndomen var speciell.

– Religionen gick före barnen. Det var många kyrkobesök under barndomen. Jag stack ofta till skogs där jag klättrade och sprang, det var en befrielse.  Mina föräldrar kom aldrig in i det svenska samhället och vi barn fick ingen som helst uppmuntran.

– Gottfried började spela fiol tidigt och när han fyllde tretton år skickade en släkting i Tyskland nothäften med Mozarts sonater för violin och piano i födelsedagspresent. Det var en stor händelse. Gottfried har fortsatt att spela fiol hela livet.

– Min mor tyckte inte att det var nödvändigt att vi utbildade oss, hon ville att vi skulle bli sjukvårdare. Man skulle inte förhäva sig, inte var för duktig. Vi barn var väldigt olika och som vuxna blev en av oss läkare, en annan kemiingenjör, en konstnär, en socionom och jag själv får väl kalla mig humanist.

När Gottfried började sin lärarbana var inte tysk grammatik det som mest lockade fjortonåriga pojkar. Skolans vaktmästare kom till hjälp och sa ”Adjunkten, om de blir för jäkliga så säg till mig, jag tar hand om dem”.

Men Gottfried var en engagerad och omtyckt lärare, som inte gav upp i första taget. Det var en glädje för honom att lära ut och han skrev flera läroböcker och språkkurser under åren, bl a en språkkurs i tyska för Sveriges Radio på 1950-talet.

Lusten att skriva har han alltid haft.  Han har översatt otaliga böcker, skrivit egna – allt från självbiografier till fackböcker, han har startat tidningar och ger fortfarande ut sin egen ”Glada ankan” som är ett personligt nyhetsbrev till vänner och bekanta. Den kan jämföras med en blogg, men de av vännerna som inte har dator får den utskriven på papper. Själv lärde sig Gottfried att använda en dator när han var 95.

Gottfried, till vänster, med de tre barnen Lise, Jan, Karinb och brodern Karl. Bilden är från början av 50-talet.

När Gottfried ska sammanfatta sitt långa liv med alla erfarenheter så väljer han en enda mening:

– Det är aldrig för sent att lära sig grekiska.

Mängden med översatta diktsamlingar är imponerande. Jag bläddrar i volymerna och möts av ett otroligt rikt språk. Det är ett mastodontarbete, utfört med stor passion och disciplin.

Och nej, han har aldrig känt sig ensam i sitt arbete när han suttit hemma i radhuset och översatt, det har varit en levande kommunikation med författaren, säger Gottfried.

Han har blivit hyllad för sina översättningar, både av svenskar och greker. Gottfried har fått regeringens medalj Illis quorum meruere labores – ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det” för sin översättargärning och grekerna har firat honom med överdådiga fester.

– Inga är så bra på att ordna fester som just grekerna, säger Gottfried lite längtansfullt. Det är god mat, musik och tal.

Men nu har han gett ut sin sista bok, påstår han själv.

– Nu vilar jag mig, man måste kunna sätta punkt. Måtta - redan de gamla grekerna var inne på det. Man ska inte göra för lite eller för mycket av något. Det gäller på alla områden. Inte överdriva utan hålla balansen i livet om det går. Jag har för länge sedan insett att jag aldrig hinner läsa alla böcker som jag skulle vilja läsa. Jag hinner inte heller resa till alla länder jag skulle vilja se.

Tidigare i livet har han rest mycket, framför allt i Grekland, Tyskland och Italien. På 50-talet fick han ett stipendium och kunde stanna i USA ett halvår. Han berättar att efter kriget var lusten att resa otroligt stark. Fem år av ofrivillig instängdhet satte sina spår.

Nu gör Gottfried andra resor, både inre och andra som leder ner till havet, tio minuter längre bort.  Han har stor glädje av sin elmoped och de asfalterade gångstigarna i området i Bjärred där han bor. Efter att ha bytt höftprotes tre gånger, de brukar hålla i tio år, har läkaren sagt att det inte blir någon ny.

Gottfried tillbringar mycket tid i sin trädgård. 1968 flyttade han och hustrun Lise till radhuset i Bjärred. Tidigare hade de bott i olika lägenheter och nu fick de för första gången en trädgård som genast väckte deras intresse. Idag är trädgården full med överraskningar, höga träd, bärbuskar och blommor i oväntade färger.

Lise dog 1977 och efter det har Gottfried bott ensam i sitt hus. Hans tre barn, två söner och en dotter, bor på olika håll i Sverige. Gottfried har fem barnbarn och nio barnbarnsbarn.

– Jag klarar mig bra på egen hand, men får hjälp av hemtjänsten varje dag. Jag är en förlustaffär för staten, säger han själv.

– Ibland kan jag känna mig gammal. Jag är dålig på att laga mat och kan känna mig ensam, men oftast är jag glad för att leva. Livet är gåtfullt och mystiskt. 

När jag besöker Gottfried sitter vi och pratar på hans uteplats, inte långt från ett fikonträd som ger en vänlig vink från Grekland. Jag tänker att Gottfried borde få ett olivträd nästa gång han fyller år. Det har en framträdande plats i grekisk diktning och har alla egenskaper man kan önska; styrka och livsvilja och kan bli nästan hur gammalt som helst.