Ellen Key kämpade för barnen!

Text: Lena Martoglio Bomler
Foto: Arkiv

För Ellen Key var kärnfamiljen idealet. Vid sekelskiftet framstod hon som familjens och hemmets stora ideolog som även ville förändra arbetarklassens villkor. Framförallt var hon en pionjär för en modernare barnuppfostran. Varför blev då Ellen, som var en förkämpe för både kvinnors rättigheter och rösträtt, så hårt kritiserad av kvinnorörelsen?

Ellen Key var författarinna och debattör som kring sekelskiftet 1900 var en av förkämparna för kvinnlig rösträtt och en modernare barnuppfostran. Hon var även en ivrig fredsvän och en av de viktigaste och mest omstridda opinionsbildarna under det demokratiska genombrottet i Sverige.  

 

Hennes tankar och åsikter måste ha varit minst sagt banbrytande då hon värnade om barns rätt att välja sina föräldrar. För henne var det barnet som stod i fokus, inte föräldraskapet. 

 

I boken Barnets århundrade som kom ut år 1900 krävde Ellen att det skulle lagstiftas om mödrars och barns rätt. Hon menade att 1800-talet hade varit kvinnornas århundrade och hon hoppades att 1900-talet nu skulle bli barnens.

 

Ellen var emot aga som hon ansåg lämnade känslospår för livet. Förödmjukelsen över att bli utsatt för fysisk smärta var värre för själen än för kroppen. Den som redan var feg blev bara fegare, den trotsige blev trotsigare och den som redan var hård blev hårdare av fysisk bestraffning. Föräldrar och andra vuxna borde fostra barnen med huvudet istället för med händerna.

 

Barnets århundrade var i två delar. Den första handlade främst om kvinnors och barns villkor. I den andra tog hon upp barns uppfostran och satte även skolan och undervisningen i fokus. Hon gick så långt att hon uttryckte sin kritik med orden ”själamorden i skolorna”. 

 

Bildning var viktigt. Ett av hennes många kända citat är ”bildning är det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss”. 

 

Hård uppväxt

Ellens egen uppfostran var både skoningslös och ovanligt sträng även för den tiden. Barn skulle det minsann inte daltas med. Hennes pappa hade ett häftigt temperament som även drabbade barnen och ingen av föräldrarna var barnkära. De hade bara ögon för varandra och Ellen fick tidigt ta ansvar för sina småsyskon.

 

Ellen föddes den 11 december 1849 på Sundsholms herrgård i närheten av Västervik i Kalmar län. Där tillbringade hon sina första 19 år i lantlig idyll. Länge kallades hon för ”Nisse” då föräldrarna tagit för givet att deras förstfödda skulle ha varit en son.

 

Mamman Sophie Posse var adlig och hade gift sig med Emil Key mot familjens vilja då han inte var en introducerad adelsman. Sophies far, Greve Posse, var en av de största jordägarna och Emil var dessutom radikal. Även Sophie närmade sig med åren sin mans idéer.

 

Efter Ellen kom två systrar och tre bröder i tät följd. De fick alla bo på vinden för att inte störa och Ellen blev som en lillmamma.  

 

Ellen Key ville att alla barn skulle få en bra uppväxt.

 

Sophie var en hängiven och passionerad hustru men väldigt dålig på att orka med sin modersroll. Hon var även sjuklig stora delar av sitt 60-åriga liv. Föräldrarnas kärlek  var stark och de levde helt för varandra. Barnen stod aldrig i fokus utan överläts till guvernanter och tjänstefolk. 

 

Reglerna i hemmet var hårda och bestraffningar och aga vanligt. Speciellt mot pojkarna och framförallt om man råkade staka sig när man läste predikan. Föräldrarna trodde även att avsaknaden av fett och socker gav starka karaktärer och det serverades sällan sovel. 

 

Trots de hårda fostringskraven på barnen Key så fick de en bra bildning som skedde i hemmet och det gjordes inte någon skillnad på flickor och pojkar. Ellen gick även ett år vid den privata Åhlinska flickskolan i Stockholm och började sedan som lärare på Anna Whitlocks nystartade, progressiva, skola där hon blev kvar i tjugo år.

 

Senare i livet tackade Ellen sina föräldrar för att ha fostrat henne att klara svåra stunder. Hon valde även att minnas sin barndom som ljus. Flykten från den ibland dystra verkligheten fick henne att utveckla sin fantasi och av sin mormor lärde hon sig läsa redan vid fyra års ålder.

 

Älskade ändå sin far

Hos mormor och morfar satt hon och tjuvlyssnade när de läste ur klassiker som Onkel Toms stuga och Jane Eyre. Pappa Emil hade ett välförsett bibliotek dit Ellen smög in för att låna böcker i smyg.

 

Trots pappans temperament så älskade Ellen sin far som var politiskt aktiv. Hon beundrade honom och påverkades av hans idéer. 24 år gammal fick hon för första gången följa med utomlands som hans assistent och tack vare honom blev hon en berest kvinna. 

 

Genom sina många resor knöt hon viktiga kontakter och vänskaper i Europa. 

Hennes brevväxling med samtida europeiska kulturpersonligheter var omfattande med inte mindre än 700 tyskspråkiga adresser, 200 italienska, franska och engelska. 

 

Genom boken Barnens århundrade skaffade sig Ellen världsrykte då den översattes till 26 olika språk. I Tyskland trycktes den upp i många upplagor och när den utkom i Italien 1906 blev den en succé precis som i England. Till japanska översattes den så sent som slutet av 70-talet. 

 

Men ingen är profet i sitt eget land och man kan nog säga att boken togs emot bättre utomlands än hemma i Sverige. Hon skrevs ner av flera av sina samtida kulturella. Flera av dem var hennes vänner. 

 

Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén liknade henne vid en fjolla som trodde att hon kunde något då hon egentligen bara hade blandat idéer från Nietzsche, Ibsen och Almqvist som hon såg upp till. 

 

August Strindberg drev rent av med hennes utseende och hånade hennes feministiska teorier. Selma Lagerlöf skrev till sin väninna Sophie Elkan att hon tyckte att Ellen var lika dålig som skribent som moralist. Deras idelogiska konflikter tärde med tiden på vänskapen.  

 

Vad var det då i hennes resonemang som inte gick hem hos feministrörelsen? 

 

Ellens pedagogiska funderingar om hur ett barns uppfostran skulle stärka individualiteten och det fria växandet förutsatte en mor som var hemma och tog hand om sina barn. Hon var emot s k kindergarten där barn behandlades i grupp och började uppträda i flock och leka efter en speciell plan.

 

På sitt Strand levde Ellen Key i femton år och njöt av att odla sin fina trädgård.

 

Men hennes utopi om en närvarande mamma som aktivt tog del i sina barns utveckling fungerade dock dåligt för arbetarfamiljer där även kvinnan tvingades arbeta för att försörja familjen. Ännu sämre för ogifta ensamtående mammor. 

 

Ellen menade även att kvinnor och män är jämlika men olika och att de hade skilda verksamhetsområden i samhället. Hon förespråkade gemensamma skolklasser för pojkar och flickor där olika samhällsklasser möttes.

 

Olika uppfostran

Hennes utbildningsprogram gick dock ut på att pojkar och flickor hade olika begåvningar. Flickorna skulle förberedas för verksamheter som hörde ihop med moderlighet och pojkarna för manligare yrken. Hon sågs som konservativ när hon sade att kvinnorna stod för känslorna och inlevelsen och männen för överblick och skarpsinne.

 

Genom att så starkt betona moderligheten och hävda att kvinnorna inte borde tävla på arbetsmarknaden på männens villkor kom hon i konflikt med kvinnorörelsen. För dem var hon en obekväm feminist och klassades som en radikal särartsfeminist. 

 

Många ansåg även att hennes syn på sexualitet var omoralisk. På den tiden var konvenansäktenskap det vanliga men Ellen menade att det var av kärlek man skulle bygga äktenskap. Samtidigt kritiserades hon i radikala kretsar för att ha dålig insikt i sexuell njutning.  

 

Ellen Key kom från ett intellektuellt och frisinnat hem. Båda föräldrarna var liberala och demokratiska. Hon var en berest person som snart sågs som en ”europolit”, en europeisk intellektuell och hon umgicks med många samtida kulturella.

 

Den tio år yngre Verner von Heidenstam var en god vän. Han räknas som en av vårt språks stora poeter som fick Nobelpriset 1916 och var den som ledde protesten mot åttiotalismen. 

 

En som Ellen såg väldigt mycket upp till var författaren, dramatikern och samhällsdebattören Carl Jonas Love Almqvist. Han var hennes husgud och hon skrev även en bok om honom. 

 

Mest inspirerad var hon nog ändå av idealisten Johann Wolfgang von Goethe och hon talade gärna om skönhetens religion. Hennes bok Skönhet för alla såldes i stora upplagor. 

 

Vackra ting gör dig snällare

Hennes etiska ideal var som en inramning av allt annat som hon visionerade om. Tankarna kring kärnfamiljen kryddades med att alla, oavsett klass, skulle ha en standard med ett funktionellt hem med fina saker som gjorde det vackert. 

 

Hon skrev att ”en människa mår bättre, blir vänligare och gladare ifall man i sitt hem möter vackra former och färger på de ting man omger sig med”.

 

Själv hade hon krukväxter i så gott som hela huset och det egendesignade blombordet  beskrivs som en symbol för hennes livstro. Det var oerhört viktigt för henne att omge sig med kära ting.  

 

Trädgården och huset Strand var inget undantag. När hon efter flera år på resande fot bestämde sig för att skaffa ett hem så ville hon först köpa sitt barndomshem Sundsholm som familjen tvingats lämna. Men det var inte till salu så istället valde hon att bygga på en vacker plats vid Omberg vid Vättern. 

 

Ellen var en flitigt anlitad föreläsare men det var tack vare hennes författarframgångar som hon blev ekonomiskt oberoende och kunde bygga det praktfulla hus som hennes svåger, Göteborgsarkitekten Yngve Rasmussen, ritade efter hennes instruktioner. De vackra grindarna med mönster av solstrålar som står kvar har hon själv formgett. 

 

Ellen Key menade att man mådde bättre om man omgav sig av vackra ting, och visst var det fint i hennes hus?

 

Hon hade haft planer på att skaffa en villa i Italien då hon vid flera tillfällen gästat sin gode vän läkaren och författaren Axel Munthe och förälskat sig i hans berömda Villa San Michele på Capri. 

 

På sitt Strand levde hon i femton år och njöt av att odla sin fina trädgård. Det finns många berättelser om hur en liten dam gick runt med sin vattenkanna i högsta hugg eller hur hon rensade ogräs. 

 

Den 25 april 1926 dog Ellen Key på sitt älskade Strand som hon gett namn efter ett citat ur en dikt av Johan Ludvig Runeberg. Där hade hon tagit sina dagliga simturer från tidig sommar till långt in på hösten. Hon begravdes i familjegraven i Västervik och Strand är idag byggnadsminnesförklarat. 

 

Trots att Ellen förblev ogift och barnlös så var hon aktiv och delade med sig av pedagogisk kunskap både inom barnuppfostran, äktenskap och sexualitet. För henne var det viktigaste av allt ”att alla barn skola ha roligt och ej behöva vara rädda”.