Därför var rysarna rysligare förr

Dialogen kan kännas mossig. Det visade våldet är ofta minimalt. Ändå behåller rysare som Moln över Hellesta och Rebecca greppet om publiken. Hemligheten är proffsen bakom och framför kameran.

Text: Torbjörn Österholm

Under coronakarantänen är vi nog många som tittat på gamla filmer hemma i soffan. Vi känner hur spänningen stiger redan i den bedrägligt fridfulla inledningen till Moln över Hellesta (1958) när nyförlovade Margareta Snellman och Carl Anckarberg i vackert solsken svänger in till hans familjegods Hellesta. Snart börjar det kusliga. Fönster slår igen i mörkret, Margareta blir inlåst i kyrkan och Carl kör av vägen med sin bil när ratten inte fungerar. Hänger detta ihop med Carls förra fästmös död? Var den verkligen en olyckshändelse?

Filmen efter romanen av Margit Söderholm kan än idag skrämma upp vem som helst. Men här finns inga monster eller styckmord. Det är det svartvita fotot med sina olycksbådande skuggor som väcker känslorna, i kombination med den suggestiva musiken och Sveriges bästa skådespelare i rollerna. Vad sägs om Anita Björk och Birger Malmsten i huvudrollerna och tunga namn som Sif Ruud och Isa Quensel i rollistan?

Filmens fotograf, Rune Ericson, var en av Sveriges bästa och han var inte ensam på den nivån i genren. Legendariske Sven Nykvist filmade den första av fem filmer om deckaren John Hillman, Damen i svart (1958). Dialogen är väl inte av toppklass, även om Folke Mellvig och Lars Widding var skickliga manusförfattare. Men regissören Arne Mattsson visste att det framförallt var bilderna som skapade en kuslig stämning. Dunkla personer som glider fram och en rollfigurs uppskrämda ansikte är tillräckligt för att sprida fasa i biomörkret.

Ett gammalt foto med två kvinnor som tittar förbi kameran
Många vågade inte gå och se Damen i svart – det gick rykte om att publiken svimmade av skräck.

 


Många vågade inte gå och se Damen i svart eftersom ryktet spreds att den var så läskig att folk svimmade i salongen. Även de kommande filmerna, alla regisserade av Mattsson och med Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson som detektiven John Hillman och hans fru Kajsa, blev stora framgångar.
Den andra Hillmanfilmen Mannekäng i rött från samma år gjordes i färg med Hilding Bladh som fotograf. Han blev en av Sven Nykvists läromästare och filmen är en av de snyggaste färgfilmer som gjorts i Sverige, menar filmkritikern Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet.

Folke Mellvig skapade Hillmanfiguren. Han blev en verklig rysarmästare och var mannen också bakom TV-serien Kullamannen (1967) som fick inte bara den unga målgruppen att bita på naglarna.

Regissören Alfred Hitchcock är genrens geni nummer ett och stilbildande. Men trots alla mästerverk fick hans filmer bara en Oscar, Rebecca (1940). Statyetten för bästa film mottogs dock av producenten David O Selznick. Filmen bygger, liksom flera andra av de svenska och utländska rysarna, på familjehistorier där gamla fruar eller släkthistorier spökar i bakgrunden. Gasljus (1944) i regi av Georg Cukor och med en Oscarsvinnande Ingrid Bergman i huvudrollen är ett annat gastkramande exempel.

Två kvinnor tätt intill varandra tittar förbi kameran i en stillbild från en gammal film, Rebecca

Joan Fontain och Judith Anderson i den klassiska thrillern Rebecca - faktiskt den enda av Hitchcocks många mästerverk som belönades med en Oscar.

 

 

Det kan se lugnt ut på ytan i dessa psykologiska thrillers, men vad döljer sig bakom den stängda dörren...? Skräcken fanns också i tidens radio. Nyligen bortgångne Olof Thunberg fick oss att sitta klistrade vid apparaten när han med stor inlevelse läste hemska historier i programmet Mannen i svart på 1950-talet. Kusliga ljudeffekter användes här för första gången i svensk radio vilket naturligtvis bidrog till upphetsningen hos lyssnarna. Bland andra fenomenala uppläsare i programserien minns vi Max von Sydow och Tor Isedal. Brrr vilka röster!

Publicerat