Bang - hon blev vår största reporter

Text: Petter Karlsson
Foto: TT

Som barn kände sig Barbro Alving som ”en tjock pojke”. Som vuxen blev hon den största journalisten av alla. Och ledde marschen in i en ny tid för kvinnorna.

Eftersom hon ansågs vara en fet flicka, placerades hon på en institution för bantning.

Hon kom ut ännu tjockare.

I smyg hade den tonåriga Barbro Alving smugglat in smörgåsar med kalvstek och mumsat i sig. När läkarna såg vågen peka på 80 kilo, ryckte hon bara oskuldsfullt på axlarna.

En rebell i det tysta.

Eller kanske snarare en tidig Kärringen mot strömmen, som kom att bli en av hennes signaturer.

Fast den mest kända var förstås ”Bang”. Det sägs att den föddes i stundens ingivelse, på order av redaktören på Stockholms Dagblad som krävde att alla hans skribenter skulle ha en pseudonym.

”Fast inget så krångligt som de där Kar de Mumma eller Quelque'une” bad han.

”Bang då?” sa hon. ”Början och slutet på mitt namn?”

Vilket visade sig vara mera passande än någon just då kunde ana.

Inte på danska, förstås. Där betyder det ju ”rädd” - och rädd var hon knappast, språkforskarens och deckarförfattarinnans dotter som omedelbart visade sig ha en speciell smak för krig och oroshärdar.

Däremot var det inte fel att pseudonymen lät som ett pistolskott.

Den unga journalistens avtryckarfingrar, som dansade över skrivmaskinens tangenter, visade sig nämligen snabbt ha en förmåga att producera texter som gick rakt in i hjärtat på läsaren.

De var kulsprutekärvar med kyla och klarsyn - men också med humor och humanism.

Bang har kallats vår första världsreporter, men hon var mycket mer än så. I en tid när de flesta kvinnor fortfarande stod vid Husqvarnaspisar och födde barn, blev hon en pionjär och en förebild.

Men också ett varnande exempel för föräldrar som fortfarande ville ha döttrar som var tysta, söta och skötsamma:
o Bang rökte cigaretter och drack whisky som den värsta brukspatron.
o Bang klädde sig i trenchcoat och hatt.
o Bang fick barn utan att leva tillsammans med en man.

Det där sistnämnda var kanske den största revolutionen av alla. När dottern Ruffa föddes 1938 som resultatet av en romans med den geniale tecknaren Birger Lundquist, var det ett brott mot dåtidens konventioner.

Inte så att oäkta barn var någon sällsynthet, tvärtom. Däremot Bangs sätt att tackla det.

Hon vägrade skämmas, drog stolt barnvagnen längs Stockholms gator och brydde sig till synes inte ett skvatt om vad folk viskade bakom hennes rygg.

Med tiden skulle ”Bangbarn” till och med bli ett begrepp, inte utan positiv klang. Det stod för ett barn som avlats i kärlek, för kvinnligt kurage och självständighet.

Och dottern Ruffa konstaterade som vuxen att hon förmodligen haft den bästa av barndomar:

”Då var det värre för mamma. Varje gång hon skulle ut och resa, brottades hon med dåligt samvete. I gengäld kompenserade hon med att ge mig presenter.”

”Fast hade hon valt att vara mer hemma med mig, så hade hon nog blivit en hemskt dålig mamma. Redan när jag var bara några dagar gammal höll hon på att bli tokig för att hon inte fick ge sig i väg. Hon var så rädd att det skulle bli krig och att hon inte skulle få vara där.”

För rastlösheten fanns där som ett gift. Både morfar och farfar var sjökaptener och precis som de flesta kreativa människor ville Bang resa och ständigt upptäcka nya sidor av livet. Men också bli sedd och beundrad.

Priset blev en ständig oro över att inte räcka till och ett alltför flitigt drickande. Skrivkrampens demon fanns där hela tiden. Trots att Bang kom att producera tusentals texter under sin levnad, hade hon alltid en kluven relation till sin lilla, allt mer slitna reseskrivmaskin.

 

bang3.jpg

Den var hennes instrument, precis som pianisten har sin flygel.
Men den var också en obarmhärtig slavdrivare; ständigt hungrig, ständigt i behov av nya scoop.

Det blev alltid en text till slut, om än med vånda. Förutom när hon försökte skriva en biografi över sin idol Elin Wägner och körde fast kapitalt.

”Mamma var en nuets journalist” menade Ruffa. ”Hon var inte akademiker som sin pappa, syster och många av hennes vänner, det var hennes stora komplex.”

För trots sina framgångar var Bang knappast en i grunden lycklig människa. Självtvivlet fanns där hela tiden, vid sidan av det dåliga mamma-samvetet.

Som utsänd till blodiga krigshärdar fick hon dessutom se mänsklighetens djävulskap i närbild. Men kanske tillät hon aldrig något av detta riktigt gå in i hjärtat; det gör sällan ett riktigt reporterproffs.

bang2indira.jpg
Bang fick träffa många av världspolitikens stora - här med Indiens mäktiga ledare Indira Ghandi.

 

Och kanske fann hon ändå sällsynta stunder av frid i sällskap med Ruffa. Men framförallt sedan hon träffat sitt livs kärlek, den 13 år äldre adelskvinnan Loyse Sjöcrona, med vilken hon ofta for till favoritstaden Paris.

Att den manhaftiga Bang var bisexuell var något kolleger och vänner accepterade snabbare än hon själv. I Stockholms tidningsvärld snarast hyllades det egensinniga och radikala.

Var man som Bang dessutom en alldeles lysande skribent som alltid höll sina deadlines, tolererades det mesta.

Och Bang levererade.

Hon skrev uppseendeväckande personligt, roligt och smart om svansandet runt Hitler under Berlinolympiaden 1936, Francos terrorbombande av Madrid 1937, ihjälfrusna soldater i finska vinterkriget 1939 och Sovjets våldtäkt på Ungern 1956.

Hon gjorde omfattande reportageresor i USA, Afrika och Fjärran Östern.
Hon satt vid ringside när Ingo mötte Floyd, Adolf Eichmann dömdes och USA:s trupper landade i Vietnam.

Hon var vass filmkritiker under pseudonymen ”Miss Bio”, uppskattad radioröst och kunnig deckarrecensent som elegant blottlade svagheter i personteckning och intrig.

Speciellt det sistnämnda kunde härledas till mamma Fanny. Hon hade 1918 skrivit den troligen allra första svenska kriminalromanen med en kvinnlig problemlösare, ”Josefssons på Drottninggatan”.

Pappa Hjalmar var i sin tur hyllad översättare av de isländska sagorna och ägde precis som sin fru en stor portion humor.

”Sällan har det skrattats så mycket åt så lite av några så få som i det alvingska hemmet” som Bang uttryckte det.

Samtidigt lurade tragiken bakom hörnet. Mamma skulle med tiden drabbas av psykisk ohälsa och hamna på Beckomberga hospital. Man kan hos den unga ”Bappo”, som hon kallades i familjen, spåra en oro för att hennes eget grubbel skulle få samma följder.

Tre år gammal hade en svår vindögdhet dessutom tvingat henne att bära glasögon. Tillsammans med övervikten, som innerst inne plågade henne, bidrog det till en tidig känsla av utanförskap.

Men från hemmet ärvde hon också ett starkt rättspatos och en känsla för demokrati. Detta förstärktes och finslipades ytterligare vid mötet med kvinnosakskämpen Elin Wägner.

Att Sverige idag förmodligen är världshistoriens mest jämlika land är utan tvekan mycket Bangs förtjänst. I både sitt liv och sitt skrivande utmanade hon fördomar, bröt mot konventioner och visade att kvinnor kan.

Dessutom blev krigsreportern med tiden en glödande pacifist. Detta retade gallfeber på hennes chefredaktör Herbert Tingsten, som förespråkade att Sverige skulle skaffa kärnvapen, och ledde till ett uppmärksammat avhopp efter 25 år på Dagens Nyheter.

Men det förde henne också i fängelse.

1956 dömdes hon att i en månad skaka galler på Långholmen, sedan hon vägrat delta i en civilförsvarsövning. Hon tog det som det proffs hon var. Snart kunde boklådorna erbjuda ”Dagbok från Långholmen”, skrivna med Bangs sedvanliga sting i pennan.

Däremot kunde få gissa att denna krassa, klarsynta och kritiska skribent också skulle utveckla en varm gudstro. 1952 hade Bang gått ur Svenska kyrkan för dess motstånd mot kvinnliga präster. Sju år senare konverterade hon till katolicismen: ”Jag har kommit hem efter 30 års sökande.”

Att denna Sveriges Hemingway, med all sin erfarenhet, omsider skulle skriva en alldeles fantastisk memoarbok, förstod alla. Men en stroke kom emellan.
1982 miste Bang i ett enda slag sin förmåga att både tala och skriva. En katastrof, förstås.

Eller?

”Man kunde tycka det” sa Ruffa. ”Men vad mamma aldrig miste var sin humor. Den fanns där ända tills hennes död.”


Och inget kunde hindra den forna världsreportern att fortsätta resa. 1986 for Bang med sin Ruffa för att återupptäcka det Paris hon alltid älskat.
Ett halvår senare var hon död, nyss fyllda 78 år.

bang2ruffa.jpg

Ruffa kallades redan från början för Bangbarnet - en älskad utomäktenskaplig dotter som mamma Barbro vägrade att skämmas över. Hennes ställningstagande betydde mycket för många ogifta mödrar

Publicerat