Än rullar kulorna på skolgårdarna...

Text: Johan G Rystad
Foto: Historisk bildbyrå

Kulspelet – lika enkelt som genialt – har spelats av barn i årtusenden. Och många bär fortfarande minnen från triumfer – och bittra förluster.

Många lekar kommer och går men det är få som har hållit genom årtusenden.
Kulspel är ur detta perspektiv ett undantag. Redan i det forntida Egypten, tusentals år före vår tideräkning, rullades det kula i ökensanden och intresset har väl knappast dött sedan dess.

Kanske för att spelformen är lika billig som enkel och genial – i alla fall så länge man håller sig till de klassiska attributen stenkula och kulpåse. Med tiden kom ju kulor i såväl glas som porslin och stål – men basen har alltid varit stenkulor. Det var med dem man gjorde grovgörat. De andra kulorna handlade mer om byteshandel och prestige.

Under min skolgång fanns det till och med en officiell växelkurs: Fem stenkulor för en glaskula, 20 för en stålkula. Porslinskulor förekom inte, vad jag minns.

I dessa dagar då mycket annat konkurrerar om barnens tid upplever väl kulspelet något av en tillbakagång men under tidigare århundraden har skolgårdarna och gårdsplanerna fyllts av spelsugna barn så fort snön försvunnit på vårkanten. Oftast har pojkarna dominerat men inte alltid – det här är ett skicklighetsspel som passar utmärkt för alla.

Men det kan också vara grymt. Många har bittert fått erfara när man mött sin överman och förlorat tjogvis med kulor på ett enda spel. Känslan kunde sitta i dagar och just förlusten i kulspel har också fått sin uppmärksamhet i den högre litteraturen. 1926 gav akademiledamoten Sten Selander ut en berömd dikt i ämnet. Inledningen känner många igen:

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem
Vi spelte. Och han förlorade dem..

Men ändå: För de flesta väcker minnet av barndomens kulspel under vårens värmande sol ljusa hågkomster från barndomen. En lagom mix av spänning, lek och retlighet. Och en chans att visa sig på styva linan. För få saker kunde ge sådan respekt som en välfylld kulpåse.

Tre kulspel

Pyramid 
En av deltagarna bygger upp en pyramid bestående av minst fyra kulor. De andra, som kastar, står bakom ett streck på ett avstånd man kommit överens om, kanske ett par meter bort. Nu gäller det att kasta eller rulla kulorna så att pyramiden rasar. Den som ställde upp pyramiden vinner alla kulor som missar målet, kastaren vinner kulorna i pyramiden om han träffar. ­Sedan byter man plats. Man kan bygga upp ­stora pyramider. En stor pyramid kräver längre avstånd för den som ska kasta.

 Grop

Förutsättningen för att ­spela grop är att man befinner sig på en grusplan. Gräv en grop av en storlek man kommer överens om och dra ett streck en bit därifrån. Del­tagarna ställer sig sedan bakom strecket och försöker ­kasta eller rulla ner sina kulor i ­gropen. Den som hamnar närmast gropen får börja ­putta med ett krokigt pekfinger. Om du får i din kula får du fortsätta putta, annars får den som ligger näst närmast ­försöka putta i sin kula. Den som först får i alla sina kulor vinner kulorna i gropen.

 Krock

Rita en rund ring med krita eller dra ett streck i gruset. En spelare lägger ut flera av sina kulor på en rad innanför ringen och sedan gäller det för de andra spelarna bakom ett streck en bit bort att med hjälp av sina egna kulor putta ut kulorna ur ringen. Den som lyckas träffa en kula och få denna att hoppa ut ur cirkeln vinner en kula. Annars tillfaller kulan den som placerat ut kulorna på en rad.