100-åringen Janoz om Hitlers helvete och paradiset i Småland

Text: Ingrid Wikholm
Foto: Ingrid Wikholm, privata bilder

Janoz von Debner föddes för hundra år sedan i dåvarande Österrike-Ungern och har upplevt två världskrig. Han var sex år när hans far återvände från det första. När det andra världskriget tog slut hade Janoz förlorat hela sin familj. Själv befann han sig i en liten by i Småland efter flera år i koncen­trations­läger.

Jag ska överleva Hitler.

Janoz von Debner upprepade meningen som ett mantra även om han många gånger inte trodde på det själv. Men när kriget var slut och Hitler hade begått självmord i sin bunker kunde Janoz börja sitt nya liv i Sverige.

Janoz minns det som igår. Det var den 11 maj 1945 och klockan var 18.00. Janoz, som vägde 38 kg, och hans tre kamrater hjälpte varandra att hålla sig på benen och stappla iland på svensk mark.

Det första de såg var beväpnade män i uniformer.

– Då trodde vi att vi blivit lurade. Att helvetet skulle fortsätta. Sen fick vi reda på att det var hemvärnsmän, vi var på säker mark.

Janoz

Janoz (översta raden i mitten i ljusa kläder) och hans kamrater fick stanna i karantän i Malmö innan de flyttade vidare.

Helvetet under kriget byttes ut mot paradiset som enligt Janoz finns i Ör i Småland, dit han kom efter karantänen i Malmö.

Det fanns ingen psykologhjälp för krigsoffer på den tiden, det handlade om att "glömma". Vilket självklart aldrig gick. Fortfarande rinner tårarna nerför Janoz kinder när han berättar om livet i koncentrationslägret.

– Min terapi blev att jag tränade ungdomar i fotboll. Jag fortsatte som fotbollstränare tills jag fyllde 87 år. Jag har också i många år varit övervakare och arbetat som tolk – jag ville betala av min skuld till Sverige.

– Men det har varit svårt att börja ett nytt liv. I början ville jag inte tala om mina upplevelser från kriget. Sen har jag upplevt att många inte orkat lyssna.

Janoz

Janoz hamnade i Ör, paradiset på jorden. Alla var så snälla, det var där jag fick mitt första jobb, minns Janoz.

Janoz kom till världen på en militärklinik i en del av dåvarande Österrike–Ungern som efter första världskriget ombildades till Tjeckoslovakien. Alla ungrare kastades ut och familjen flyttade till Budapest.

– Jag var nummer tre i en syskonskara på fem barn. När jag var 6 år kom min far tillbaka efter att ha varit ute i kriget i många år. Jag kände inte igen den skäggige mannen, beväpnad och i uniform, som kom in i vårt hus. Jag gick ut i köket och hämtade en kniv för att försvara mamma.

Men snart blev pappan en förebild. Det var han som bestämde att Janoz skulle bli civilekonom. Tidigt sade pappan att Hitler kunde bli farlig. Ingen anade då hur rätt han skulle få.

För Janoz började helvetet när han försökte hjälpa sin judiska fästmö att fly till Schweiz. De greps av Gestapo och Janoz dömdes till tjugo år i koncentrationsläger och kom till Auschwitz.

Ingången till koncentrations­lägret Auschwitz. Många kom hit och få överlevde. ­Janoz var 25 år när han kom hit.

– En av de andra fångarna sa att jag skulle anmäla mig till byggarbeten. Jag som kom med mina vita oförstörda händer var osäker på om det skulle gå, men jag lärde mig snabbt och tack vare det överlevde jag.

– I Auschwitz var vi beredda att döda för en bit bröd. Varje morgon och kväll ställdes vi upp på led och räknades. En gång saknades en fånge och vi fick stå kvar i tolv timmar. Den som saknades hittades död, han hade begått självmord.

Fångarna hängdes för obetydliga brott i de andras åsyn. Sjukdomarna härjade, alla hade diarré.

– Vi transporterades runt för att utföra olika byggjobb. Vi bar cementsäckar på 50-60 kg, gjöt fundament till gaskammare och byggde bunkers 12 timmar om dygnet. Vi fick lite bättre kläder än i lägret och vi sov bara två i varje brits.

När Janoz fördes till Auschwitz fick han inte meddela sig med yttervärlden. Ingen visste var han fanns och själv fick han aldrig veta vad som hänt hans familj. Han såg sin fästmö en sista gång i Auschwitz genom ett taggtrådsstängsel. Hon gav honom en slängkyss.

Janoz var inställd på att börja ett nytt liv efter kriget. Redan i karantänen i Malmö fick han ett lexikon och började lära sig svenska. Sedan hamnade han i Småland.

Janoz, 30 år, när han räddats till ett nytt liv i Sverige.

– När jag kom till Ör promenerade jag runt och varje gång jag passerade en bondgård blev jag inbjuden på kaffe och kakor. Det var på en av gårdarna som jag fick mitt första jobb i Sverige. Jag åker fortfarande dit varje år och besöker graven där lantbrukarparet nu ligger. Jag träffar deras son.

Så småningom lämnade Janoz paradiset. Han var utbildad ekonom och hade också en militär utbildning, men nu var han tvungen att börja om. Med arbete på dagarna och studier på kvällarna utbildade sig Janoz till ingenjör och arbetade sedan i många år på Kockums i Malmö. Men aldrig någonsin mötte han samma värme som just i Ör.

– Nej, det var ganska svårt att komma svenskarna inpå livet, säger han.

Han har mycket gott att säga om Sverige, men inställningen till alkohol har han aldrig förstått sig på. Och det fanns en annan värme mellan människor i hans hemland. Han drömde ibland om att flytta tillbaka till Ungern, men gifte sig med en svensk kvinna och fick två barn. Nu är Janoz änkling sedan några år.

Janoz är idag 100 år. Hustrun Ingrid blev 92 år ­gammal. Janoz ­skötte om hustrun i många år i slutet av ­hennes liv.

Janoz firar sin 90-årsdag med sonen Hansi.

Sonen Hansi har förvarnat mig. "Min pappa är inte som vanliga 100-åringar", säger han i telefon när jag får telefonnumret till Janoz. Hansi har två vuxna barn och dessa tre personer utgör idag Janoz familj.

– Jag lagar mat för två dagar i taget, bakar bröd och kakor, tvättar, städar, syr i knappar, odlar grönsaker och varje dag promenerar jag 5 km.

När jag frågar Janoz om det är något som han inte klarar av tittar han förvånat på mig och svarar bestämt nej.
Hemtjänst? Nej, det är inte aktuellt. Han körde bil till Ungern så sent som förra året, sen satte sonen stopp för det hela. I år tog han flyget.

Janoz har alltid varit intresserad av mat. När hans mamma gav instruktioner till hembiträdet hemma i Ungern stod Janoz bredvid och lyssnade. Att göra egen surkål är en självklarhet och plötsligt tar vårt samtal nya vändningar när vi lustfyllt börjar pratar om wienerschnitzel och gulasch.

– Den första måltiden jag fick i Sverige var blodkorv med russin. I Ungern åt vi också blodkorv, men den var salt. Den här blodkorven var söt och det var en konstig upplevelse. Det var inte riktigt vad jag hade drömt om efter åren av svält, säger han.

 Artikeln är hämtad ur Svenska Öden & Äventyr nr 8 2015